EN RESA TILL KIRUNA

Resan till Kiruna och projektarbetet i sig är något vi är väldigt nöjda med. Inte bara var människorna trevliga och välkomnande men också väldigt glada för vårt intresse för deras värld. Att få se den samiska kulturen var ett nytt och spännande ämne och vi har lärt oss en hel del. Nere i samgårdens källare, där vi bodde, fanns det uppbyggt ett litet museum där vi fick se mycket från samer förr i tiden. Det fick oss att förstå att skillnaderna från idag är stora. Det gamla sättet samer levde på är ofta det sättet vi ser dem på idag men sanningen är att deras liv är väldigt anpassat och förändrat idag.
Andra saker vi fick göra var att köra skoter och besöka ishotellet i Jukkasjärvi. Vi var en hel del hos en annan sameby, Gabna i Rensjön, och det var där vi fick vara med om renskiljning och hushållsslakt. Hit kom även tidningen NSD, och intervjuade oss. Artikeln publicerades några dagar senare.

SAMERNAS MARK

Vid förflyttningar över älvar och liknande måste det ske på platser med grunt och lugnt vatten, så kallade vadställen. Till och med en liten älv kan orsaka problem om man stöter på störningar och leda till flera dagars extraarbete. Störningarna kan bero på olika saker men med åren som går blir markintresset allt större från andra håll, och konkurrerar med samerna. LKAB, som har världens största underjordgruva belägen just i Kiruna har tagit upp väldiga arealer. Gruvan där har faktiskt orsakat den förflyttning som sker av hela staden eftersom att allt kommer rasa. Här har renarnas förflyttningsleder rubbats och på bilderna nedan ser vi ut över Kiruna från gruvans topp.

Skogsbruk är också en sak som kan påverka detta, så som kalhyggen skogsbilvägar. Torvbrytning på myrarna konkurrerar också på så sätt att det istället för bete används till produktion av biobränsle. Bebyggelse, turism, jakt, fiske, skjutfält och militära verksamheter är också saker som konkurrerar med samernas markanvändning. Ekodukten är ett nytt sätt för renar att ta sig över vägar och dylikt. Den byggs som en bro över vägen där de kan ta sig över utan att bryta trafiken.

Samerna får markersättning från staten. Men konflikten har varit ett problem länge. Samerna har enligt renskötselrätten rätt till ungefär en tredjedel av Sveriges yta med det betyder inte att de äger den, bara att de får använda den. Renskötselrätten gäller bara för dem som tillhör en av samebyarna. Domstolarna bestämmer var renskötseln får äga rum och i Sverige säger lagen att samerna måste bevisa sin urminnes hävd. Med urminnes hävd menas att man har under en så lång period använt sig av marken att man är tillåten att fortsätta göra det. Men som sagt måste det bevisas och detta kan vara svårt. Många gånger har markägare stämt renskötare för att ha vistats på deras mark utan tillstånd. Intressant kan det vara att veta att det i Norge är tvärtom, markägaren måste bevisa att urminnes hävd inte gäller.

 bild över samebyar i Sverige från Sapmi

Samisk kultur

Precis som de flesta andra folkslag har samerna en egen kultur och ett eget språk. Tidigare hade de även en egen religion där de ansåg att allt i naturen var av det gudomliga. Ett ovanligt föremål kunde symbolisera en gud och man vände sig mot föremålet för att tillbe guden. Under den tiden som samerna hade en egen religion så var en man vid namn Noaidj viktig för samerna. Man sade att han kunde ta kontakt med gudarna med sin trolltrumma. Sedan tvångskristnades alla samer. Det samiska språket heter Sámigiella, det är besläktat med finska och estniska. Språket innehåller tre huvuddialekter, inom varje huvuddialekt finns det ytterligare fler dialekter. De ord som har stor betydelse för samer kan ha heta fler olika saker.

Den samiska kulturen är bred, det är allt från musik till slöjd och sedvanor. Den samiska musikformen heter jojk, det är en slags sång som ibland kan sakna ord. Jojken är ett sätt att uttrycka känslor. Många samer är skickliga slöjdare, förr tillverkade de alla redskap och kläder själva. Materialet hämtade de från naturen och djuren. Renen var mycket användbar. Av renens horn kunde man göra knivskaft, skidor och smycken. Skinnet blev till kläder, skor eller väskor. Bällingar - skinnet på renens ben, blir till lappskor. Samerna har en egen traditionell klädsel som kallas gákti, kolt. Nu för tiden används kolten mest vid högtider. Kolten ser olika ut beroende på vilket område som samen kommer ifrån, på så sätt kan man se var den andra kommer ifrån.

På samerådets 15:e samekonferens, år 1992, i Helsingfors beslutade man att samerna ska få en egen nationaldag som äger rum den 6 februari, varje år, och firas över hela Sápmi. Att man valde just den 6 februari är för att hedra minnet av det första samiska landsmötet i Trondheim, år 1917, då alla samer från olika nationer samlades för första gången för att diskutera gemensamma frågeställningar. Mötet samlade över 100 samer. 

Samerna har en egen flagga som skapades under den 13:e samekonferensen i Åre, år 1986. Grundidén i flaggan är en symbol från en samisk trumma. Färgerna man har valt till flaggan är de samiska färgerna, de finns även bland de samiska dräkterna. 

Cirkeln är en sol-måne symbol.

Samer - då och nu

”Vi är inte svenskar eller finnar, norrmän eller ryssar – vi är samer. Vi är ett folk med ett eget landområde, ett eget språk och egen kultur.” Så beskriver samerna sig själva.

Samer är ett ursprungsfolk, det innebär att de har levt på samma plats genom tiderna. De första människorna som bebodde de norra delarna av Sverige, Norge, Finland och Kola-halvön i Ryssland var just samer. Enda sedan vikingatiden så har nordiska och ryska länder varit intresserade av att ta över det stora området i norr - Sápmi, som samerna kallar sitt land. Där kunde samerna röra sig fritt - det var ju deras egna land. Sedan invaderades Sápmi. Den samiska kulturen påverkades och förändrades av det nya samhället som tog över. Men trots det har den samiska kulturen lyckats hålla kvar sin särprägel.

Från år 900 f kr kommer de första spåren av samer. Man har funnit att den tidens samer jagade vildren och ägnade sig åt laxfiske. De bodde i skinntält som de flyttade allt eftersom maten tog slut på stället. I Arjeplog finns det äldsta fyndet av samer. Där har man funnit härdgropar och avfallsgropar med förkolnad ved. Man har också funnit redskap och benfragment som tyder på renjakt.

En över hundra år gammal bild på en samisk kåta. Bild: http://jinge.se/natur/modifiera-samisk-sedvaneratt.htm

Matförråd. Bild: http://www.vbm.se/barn-och-skola/for-skolan/skolwebben/samerna/popups1/ferradsbyggnader1.html&template=VBMpop

 700-talet e kr började samhället kalla samerna för "skridfinnar", anledningen till det var att samerna åkte runt på platta träredskap - skidor. Samerna använde skidorna till att åka ifatt djuren, precis som de gör idag. Klädseln var gjord av skinn och de använde vad naturen hade att erbjuda. Maten förvarade de i stora "kojor" som var byggda högt upp för att undvika djur och stöld. Ursprungligen är samer jakt-och fiskefolk, renskötseln var från början bara en sidosyssla som blev vanligare med tiden. Idag är renskötseln den huvudsakliga sysslan för en del samer. 

Tiden gick och i flera hundra år levde samerna i sidan om annat folk. Runt 1800-talet började nya idéer om samer att spridas. Sverige var ett ledande land inom rasbiologi och ansåg att samer saknade en "rasegenskap" som var orsaken till att samer inte kunde leva som civiliserat folk. Man tog mått på samernas huvud och kom fram till att de hade kort huvuden och man sade därför att samerna var underlägsna och dumma. Dessa skallmätningar slutade inte förrän slutet av 50-talet. Samerna blev utsatta för stort förtryck. Det stora förtrycket ledde till att samernas stora bosättningsområde trängdes undan och blev mindre. Det ledde också till att samernas egna tro, där det gudomliga fanns i naturen, försvann när samerna tvångskristnades.

Bild: http://www.samer.se/1028?template=print_faktablad

I dagens läge är samerna uppdelade som medborgare i fyra stater, den totala samiska folkmängden är ungefär 80 000 medan cirka 20 000 befinner sig i Sverige. Inte alla samer valde att bli renskötare, en del är skogssamer, en del har små jordbruk och en del livnär sig på jakt och fiske. Inom just renskötseln har en stor teknisk utveckling skett genom tiderna. Förr användes skidor som transportmedel och vallhundar när renhjorden skulle kontrolleras och förflyttas. Numer använder sig samerna av snöskoter för snabbare förflyttning. Teknik som Internet och satellit underlättar kommunikationen i glesbygder. Men för att kostnaderna inte ska bli för stora så används både ny och gammal teknik. 

RENSKÖTARENS ARBETE

Laevas sameby ligger främst beläget i Kiruna kommun. Mellan de 18 husbönder som tillhör där finns det 8000 renar som ska tas hand om. Att vara husbonde innebär att du har ansvar för kanske inte bara dina egna renar, utan även blir betald för att ta hand om andras. Det finns de som ärvt renar men inte har intresse eller tid för att renskötseln och väljer detta alternativ. (Du kan också sälja renarna.) En renskötare är inget du kan bestämma dig för att bli, du ärver den post som dina föräldrar lämnar efter sig.
Att vara renskötare är omväxlande på grund av de olika prioriteringarna under olika tider på året. Husbönderna är uppdelade i sju stycken olika grupper där samarbetet är större än mellan de andra i samebyn. Under de perioder då renen inte kräver något direkt arbete finns det alltid andra uppgifter att ta hand om. Exempelvis finns det kanske stängsel som ska sättas upp eller repareras runt om i samebyn.

Ett av det största problemen i kulturen är rovdjuren. Järven är störst i antal och gör generellt sätt störst skada. Den jagar året runt och lurar upp hjorden på högt fjäll där de blir svårinfångade för renskötaren. Lodjuret är väldigt skickliga jägare som också jagar året runt. Björnen och örnen är djur som istället siktar in sig på kalvarna. Björnen lurar ut hjorden på svår snö och plockar därefter ut de oerfarna kalvarna som lätt byte. Björnen är dock värst för skogssamebyarna där den själv håller till. Örnen är skicklig som imponerande nog kan få tag i en kalv.
Staten erbjuder rovdjurersättning till samebyarnas styrelse varje år. För varje lya får man 200 000 kr. Förra året fick Laevas in 1,2 miljoner för detta efter att ha hittat 6 stycken lyor. Lyorna är svåra att hitta och mycket arbete läggs ner för att finna dem. Förut var systemet av ersättningen uppbyggt efter varje hittad kropp. Men eftersom de aldrig hittas eller ges tillbaka ändrades den lagen.

Renarna märks i öronen som bilden nedanför. De skärs ut under varmare perioder. Det kan hända att man måste märka en ren på vintern, men då kan man inte skära i öronen eftersom att det blöder för mycket utan använder sig bara av en plastbricka med namn på. Alla husbönder har sitt eget märke och olika märken för vem som äger renarna. Totalt finns det 160 märken bland samebyns 8000 renar. Enligt byaordningen från 1946 får Laevas renantal inte överstiga 8000. Detta gäller för vinterhjorden, alltså efter slakt.
Som renskötare krävs det mycket utrustning, speciellt vid förflyttningar. Skoter och fyrhjulingar är bra medel, men det finns mycket annat som också krävs.

Klicka här och se hushållsslaktshagen

rensjön

BETEN ÅRET OM

För två tjejer som aldrig sett en ren förut är några tusen väldigt imponerande. På filmen nedanför förflyttas renarna från sitt höstbete till sitt vinterbete. Detta året har hela processen blivit försenad på grund av den milda vintern. Normalt sätt så befinner sig renarna på vinterbetet mellan november och mars men de svaga isarna detta året har gjort det svårt att förflytta sig fram den långa sträckan.

Klicka här och se förflyttning av renar

Vinterbetet ligger beläget längst söderut i samebyn och i Laevas fall som även i många andra samebyar betyder det också längst österut. Här befinner sig renarna som sagt mellan november och mars. I början av perioden sker ett samlingsarbete där samebyns renar förbereds för skiljning. Renskiljningen innebär att alla samebyns renar ska delas upp och detta sker i en speciell hage. Husbönderna känner igen sina renar på märkena och man samlar in dem. Bilden nedan visar grunden av en skiljningshage där varje husbonde står för sin egen "gård". Varje husbonde har sedan sitt eget ställe på vinterbetet att förflytta sina renar till. Under hela perioden bevakas dem. På så sätt försöker man förhindra att blanda ihop hjordarna med andra grupper eller till och med andra samebyar. En av anledningarna till att de flyttar på sig kan vara dåligt bete på platsen så de väljer att söka föda någon annanstans.

Därefter kommer våren och då behövs det laddas upp rejält. Efter vintern med svåråtkomlig föda är renen trött. På vintern kan det ha varit 70-80 cm djup snö att ta sig igenom för att nå maten på marken. I de fall då snön blivit så hårt packad att de inte kunnat ta sig igenom den får renen istället nå upp till träden med hjälp av den bärande isen. Men nu när det är vår och renarna har flyttats en bit norrut igen blir det snart dags för kalvarna att födas. Detta sker i maj månad. Här är det viktigt med mycket bete och en uppvilande miljö. Renen har höga krav vid denna tidpunkt och vill därför att kalvningslandet ska kunna erbjuda skydd mot rovdjur.

Sommarbetet varar mellan juni och juli och nu flyttar vi upp mot fjäll för att försöka rymma värmen. I lågfjället erbjuds växtrika betesmöjligheter medan högfjället är ett bra ställe att komma undan från hettan och insekterna. Sommarbetet betyder också att det är kalvmärknings dags. Renarna är vid detta laget spridda och drivs in i hagar gruppvis för att märkas. Grupp efter grupp tas de in i hagen och om en kalv har otur kan han fångas in flera gånger för att bli märkt. På detta sättet förlorar han tid ute på betet och förlorar energi på att springa runt i hagen. I hagen är det nämligen så att alla renarna springer motsols runt och runt för att husbönderna ska kunna se märkningarna i öronen på dem. Om det ännu i september finns någon kalv som inte blivit märkt faller den till samebyn och den går förlorad.

Under hösten flyttas de åter ner till det bete som också används under våren. Nu (augusti-oktober) ska de äta upp sig så mycket som möjligt eftersom att det snart blir dags för slakt. Hela sommaren har renarna endast ätit gräs och örter men nu är födan mer baserad på svamp och lavbete. Brunnsten är den sista slaktningsdagen och det är den 18 september. Förr var det tillåtet att slakta ute i hagarna men nu måste renarna åka på kontrollslakt. Närmast för Laevas är det att skicka de till Rensjön som ligger 6 mil från Kiruna. Hushållsslakten finns det dock fortfarande inga krav på. Ute i hagen väljer du en eller några du tycker ser fina ut, från dina egna såklart, och skjuter de med ett skott mellan öronen rakt på plats...

TACK

Imorgon blir våran sista dag här i Kiruna och vi är väldigt nöjda med resan och hur det har gått till. Vi har hunnit med mycket och åker tillbaka till Skåne med mycket material att jobba med i bagaget. Efterarbetet som kommer att publiceras här kommer ta lite tid men vi ska försöka vara så snabba som möjligt. Vi vill tacka Tor-Erik Huuva, ordförande för Laevas sameby, som under dagarna varit med oss och delat med sig av sin vardag. Vi vill också tacka Elisabeth som bjudit på god mat och bra sällskap under dessa dagar.
Men som sagt så har vi en dag till framför oss imorgon och då använder vi våra sista krafter. Ikväll ska vi dyka ner i allt pappersarbete så uppdaterar vi bloggen nästa gång vi har tid.
- Amanda & Denise

TÅG MOT KIRUNA

Efter ett kort stopp i Luleå så sitter vi nu på tåget upp till Kiruna. Efter lite installering på vandrarhemmet så kommer vi sätta igång med arbetet. Återkommer snart till bloggen igen.
- Amanda & Denise